Här pågår ett kammarmusikaliskt överdåd till ett antal av mer än dussinet konserter. Ett dignande smörgåsbord av toner under fyra intensiva dagar. 

Festivalen har sin givna och trogna publik. För Mora, Orsa och Älvdalen spelar den dessutom rollen som turistambassadör. Vackra vyer över ett vidsträckt landskap – inbäddad i vit dräkt – ger ett bländverk av oskuld och renhet. Festivalen är dock inte var mans egendom. Till finalkonserten igår kväll fanns många osålda biljetter kvar. Då hade den stora tillresta publiken redan lämnat Ovansiljan. 

Årets tema för festivalen var Bildmakaren. Konstnärens uttryck kan variera. Olika språk påverkar varandra. Hur många skapar inte till musik? En ständig underström av olika klangfärger. Harmonierna skiftar, bryter sig fram hos både bildkonstnärer, tonsättare och i författarens ensliga rum. Det är ett förlopp över en korsväg. Många storheter genom tiden har sysslat med både musik, målande och skrivande. Språnget tas från det högst abstrakta till det strängt konkreta. 

Lördag. Vi befinner oss i Skeers Folkets Park utanför Orsa. Klockan är snart ett på dagen och baren öppnar för servering i pausen. Det har gått bussar från Borlänge och Falun. En del har åkt betydligt längre. Främmande språk surrar i kapp med Orsadialekten i kön till klädgarderoben. Konserten som alla väntar på går under namnet Play into my eye. Vi skall snart lyssna till Fredrik Paulsson (violin) och Johan Fröst (piano) och samtidigt se Erika Janungers specialskapade bildspel och film. 

Det är i det närmaste fullsatt. Den franske tonsättaren Erik Satie var ingen muntergök precis. Det förstår man snart när musikerna börjar ta sig an denna konstmusik som bär särlingens signum. Erika Janungers bilder väcker genast uppmärksamhet. Det visuella knuffar undan musiken, förvandlar den till en bakgrundsbild. Musik och bild förstärker ändå helheten, går utanför, viker av inåt, skapar en motsägelsefull sinnesstämning. Ögat registrerar hur pennan rör sig över det vita arket. En sagostad. Ett mörker. Hotfull ödslighet. Det musikaliska verket heter Saker sedda från höger och vänster (utan glasögon) och består av tre korta satser. Här finns mycket olika dimensioner och temperament. 

Erika Janunger håller en fortsatt smått ironisk distans till musiken. En flicka med en barbiedocka i famnen. Snart börjar leken. Ömsom mjuk och följsam, ömsom hård och våldsam. Dockan får håret avklippt, förvandlad till brud, flygande. Erika Janunger sysslar med lekfull och infallsrika inslag. Hon Av olika trådar skapar hon spindelliknande former, musiken sätter dem i rörelse. De travar ut genom dörren. Avslutningen skildrar ett slags gasformiga molnformationer. Slumpen styr. Allt förintas. En särskild sorts poesi till kraftfull tonljud. Därefter, till tonerna av Mycket väsen för ingenting (EW Korngold), får vi se en slapstickartad kortfilm innan självaste Chaplins Immigranten får ta över bioduken. Häpet stirrar man på den svartvita filmen och påminns än en gång om ett bildspråk som trots sin primitiva form ännu kan locka till skratt, förstärkt av musikens egna färgsprakande klanger. 

Efter pausen är det dags att återknyta bekantskapen med den estniske tonsättaren Arvo Pärt. Dalasinfoniettas stråkar dirirgeras av Tobias Ringborg. Arvo Pärts nyare musik, som han själv kallar tintinnabuli, har en mycket melodisk enkelhet. Treklangsackordet härskar. Musiken har något ödesmättat över sig. Tålamod och innerlighet krävs av musikens utövare.. Det är som om tiden sakta rinner ut i en rymd. 

Därefter äntrar Maxim Rysanov (viola) scenen. Han har gästat Vinterfest förr och det här är bara en av flera framträdanden under årets festival. Han motsvarar alla förväntningarna. En tekniskt fulländad solist. Publikens jubel vill inte tystna. Man kräver extranummer. 

Vinterfest som fenomen. Finns det några invändningar? Tja, festivaler är inget som varar i evighet. Förutsättningarna kan radikalt förändras. Nu har den tillskyndare och beskyddare inom den offentliga kulturen och även av privata bidragsgivare. Barbro Osher Pro Suecia Fondation skänker ekonomiskt bidrag. Hur länge kan Martin Fröst vara konstnärlig ledare? All sorts kultur rör sig i kompromissernas rike. Det krävs stora dragplåster. Kan festivalen breddas? För vem och varför i så fall? I takt med kulturens regionalisering ökar kraven på samarbete. Att låta olika konstuttryck mötas och riva gränser kan var en framkomlig väg att locka ny publik. De konservativa må ropa förgäves. De som vill höra kammarmusik och inte låta sig distraheras av det visuella får väl blunda.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det tog arton dagar av intensivt demonstrerande, av strejker, av uttalanden, av ilska och besvikelser och sedan nyvunna förhoppningar innan den egyptiske regimen rämnade.   Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Nu skrivs världshistoria....

Och stämningen blev snabbt hätsk. Jag var inte där, men har pratat med folk som var det och bilden är ganska klar: Främlingsfobin ven genom luften. En politiker - Peter Hultqvist - kallades vid ett tillfälle ”landsförrädare” och applådåsk...

Den här gången lät det bra, förbannat bra. Samma plats, samma kör, samma klädsel, nya körsångare, ny byggnad och ny dirigent. 1965 dirigerades Orphei Drängar (O.D.) av den legendariske Eric Ericson, men i söndags var det hans favoritelev som domptera...

Själva kärnan är att människor med olika bakgrunder, kulturer och språk inte kan leva tillsammans. Istället för att vilja skapa mötesplatser, integration och sträva efter att leva fredligt tillsammans så är den medvetna och tydliga ambitionen att slå...